Smyckesdesignen utvecklades kraftigt i renässansens Europa. Upptäcktsresor blev betydligt vanligare under 1600-talet och i samband med dem ökade också handeln samt tillgången till ädelstenar från världens alla hörn. Förutom ökad tillgång spreds även hantverkstekniker och kunskap från andra länder och kulturer. Nu kom ädelstenarna att bli mer i fokus i smyckestillverkningen.

Ett utmärkt exempel på hur stor den internationell ädelstensmarknaden var under denna tid visas av skatten ”Cheapside Hoard” som gömdes i England, London. Skatten återfanns 1912 och innehöll en imponerande samling ädelstenar såsom amazonit från Brasilien, topas, och smaragd från Colombia, spinell, krysoberyll från Sri Lanka, lapis lazuli från Afghanistan, cordierit och turkos från Persien, rubiner från Indien, granat, opal och ametist från Ungern och Böhmen samt peridot från områden runt Röda havet. Det var under renässansen som den berömda Hope-diamanten fördes till Frankrike av herr Tavernier.

Napoleon återinförde den högkvalitativa stilen på smyckestillverkningen efter det att Bonaparte krönts till kejsare år 1804. Man införde så kallad parure vilket innebär sviter där smyckena matchar varandra i design såsom ringar, tiara, broscher, örhängen och halsband. Bägge Napoleons fruar hade vackra set. Napoleon återinförde kamén, som snabbt blev populär. Det var också under denna tid som bijouterier började tillverkas i billigare material.